engla och de andra barnen

som så många tänker jag mycket på engla och de små barnen i arboga. jag förstår inte hur man som förälder kan leva vidare när världen faktiskt inte stannade som den borde gjort, för ens barns skull, för att det var ens barn som drabbades.
världen måste stanna när något sådant händer.
och när olyckor händer... ett sekundsnabbt val, ja kanske tom en instinktiv handling och andras liv blir aldrig mer detsamma.
för en månad sedan: en tvåårig pojke sitter tryggt i barnvagnen. pappa håller i handtaget och de korsar vägen på ett övergångställe. plötsligt backar en traktor och den lilla pojken i vagnen hamnar under. han dör framför ögonen på pappa.
världen stannade inte då heller, jag väntade på en hållplats lite längre bort och såg ambulansen, brandbilarna och polisen komma körande. sen tog jag bussen och levde vidare...