sista svängen...

...till föräldrahemmet och jag följer inte med. med feberbebis drar man sig lite för att åka bil i 3 timmar och sedan spendera natten ensam på ett ställe där det är 10 mil till närmsta barnläkare. inte har vi börjat med flaska heller, så jag blir här med feberbebis, löptik och understimulerad 21/2 åring. herr t drar med bilen och kommer tillbaks på lördag med ett gäng möbler (och kanske lite smuggelsprit).

det här med möbler bekymrar mig lite. vi bor alltså i en lägenhet, jättefin på 150 kvm i en gammal träkåk, men ... die grosse Aber ... vi har tre rum. och en jättehall visserligen. och visst, visst stora rum är det men det hade suttit fint med två rum till att stoppa undan möbler och barn i. nåja, lyxproblem egentligen, eget hus hägrar vid horisonten.

det hemska är ju att jag inte kommer tillbaka till föräldrahemmet någonsin mer.

å ena sidan kändes det som sista gången när jag var där för ett par veckor sedan, huset hade liksom blivit något annat med kartonger överallt och utplockade grejjer. mycket av sakerna finns ju dessutom här redan. men det är något ändå med att åka vägen hem, vägen som alltid har lett hem. att åka till det som alltid, alltid funnits där och varit odiskutabelt tryggt. sista året även utan någon förälder i, men huset har liksom förkroppsligat lite av det som försvann med föräldrarna. det är Sorgligt, jag är Berörd.

jag säger hej då härifrån, från cyberspejs: hej då huset och tack så mycket...

i föräldrahemmet....

...sov jag som alltid vansinnigt gott (undrar jag om det beror på radonet) var utvilad varje dag trots allena med lilla e. vi fick gjort det som var nödvändigt, det blir dock en vända till i mitten av maj för att hämta lite möbler, sedan aldrig mer sova gott och tryggt i barndomshemmet.
vi kommer att fara dit ibland såklart, gravarna finns ju där, men vi kan ju inte stanna. huset är ju inte vårat hem längre så vi har ingenstans att bo. de nya ägarna ska bygga om har jag hört.... och de har redan sågat ner klätterträden... chockerande...

kraft

jag kraft för morgondagen. då packar jag in lilla e och mig själv i bilen och kör de ca 20 milen till föräldrahemmet. vi korsar gränsen via kongsvinger- torsby och så vidare genom de värmländska skogarna, jag tar med mig pixi som personskydd, man vet aldrig vad som kan hända bland vargmotståndare och inbitna generationsvärmlänningar. hemmet skall tömmas, föräldrarna är borta båda två, mamma sedan länge, pappa sedan ganska nyss.
sorgligt att röja barndom, i huset finns ännu allt kvar. alla barndomens ljud, smällen av ytterdörren som slår igen och så någons röst, skrammlet när man kliver ner på trädäcket på altanen och det lilla klucket när man sätter foten på bryggan, sommarljuden och vinterljuden, de långsamma dammiga ljuden av tristess och de snabba stressade ljuden av spring i trappan. nu ska alla ljud säljas och alla saker städas bort, auktioneras ut eller packas ner. gamla kort och brev, porslin och böcker, mitt gamla dockskåp på vinden som mössen har bott i, tomt skall det bli tills någon annan flyttar in med nya ljud och saker. det blir jobbiga dagar, ensam med lilla e (och en stor container visserligen) och ingen uppkoppling finns det heller.
vi far imorgon och lämnar halva familjen på andra sidan gränsen.