den sista hemmadagen...

...blir en vanlig dag. jag har bestämt mig för att se det här med att börja jobba igen som en del av en process, det är Något Som För Tiden Framåt, snarare än slutet på världshistorien. framåt mot en tid då vi är lite mer fast rotade, exempelvis i ett eget hus någonstans, helst med trädgård. en tid då vi kan planera lite längre fram i tiden än i bästa fall ett år. och en tid då vi inte bara väntar på Svar.
denna vanliga dag har jag hittills lämnat s på barnehagen, storhandlat, tvättat och röjt leksaker. återstår att ge lilla e lunch, fara till cc och handla lite vin samt kika en sista gång på en potentiell börja-jobba-present härifrån, andra alternativ finns här och här.

trots allt

med barnläkares välsignelse far vi nu till sverige i några dagar. fem timmar i bil med lätt febriga barn... can´t wait...

minus

jag går på minus....3 kg kvar tills köpstoppet hävs tjohej !!

nostalgiska rådjur

idag har lilla e på sig ett kookigt linne med rådjur och bubblor som vi köpte till s i kyoto. s var då ca 8 månader, lilla e är alltså ganska exakt 3. visst det är lite stort men det funkar. dessutom står det passande nog tinkerbell i liten text över hela...

och ååååh sakna kyoto !! det dröjer nog ett tag innan det blir japanresa igen men en vacker dag far vi dit allihopa lagom till hanami.

är detta slutet?

kanske har de rätt ? kanske är det sanningen ... kanske är det helt sjukt fult! det som varit min Trygghet, min Bekväma vardag och min Bästa utväg.
idag har jag stått framför spegeln länge och provat och begrundat. ska jag framhärda i min bekvämlighet med den bittra förvissningen om att jag i mångas ögon repesenterar något helt anskrämligt och passé, eller ska jag faktiskt förkasta det på så många sätt optimala och sälla mig till de som fördömer.
jag har inte tagit ställning. jag kan inte bestämma mig. mitt omdöme är grumlat av en förkärlek för snabba och enkla lösningar.
jag har spridit ut dem på sängen, svarta och grå, inga vita (nej där går faktiskt gränsen!!). jag granskar dem med vemod i sinnet och kritisk blick ... vara eller inte vara ... ta farväl eller inte?
hur detta än slutar så jag är övertygad om att i en föränderlig värld av uttryck och motsatser som alstrar nya motsatser så kommer återupprättelsen att komma. om åtminstone ett decennium kommer revolutionen igen och då tror jag att många kommer att vara lika förvånat tacksamma som jag var när Giselle Bündchen syntes i diverse magasin iförd ett par gudomliga grå för några år sedan...

så hände det

till tonerna av bosnien&hercegovinas märkliga men ändå ganska schyssta låt... jag häller ut ett glas rödvin på den vita ryamattan. har alltid föreställt mig att det skulle vara barnen eller möjligtvis hunden som skulle förstöra den. det har ju liksom varit en tidsfråga. barn. hund. vit ryamatta... tjena.... hur tänkte vi egentligen när vi skaffade barn ? men så blev det då jag som schabblade till det. hur tänkte vi egentligen när vi skaffade mig?

dagens stilblogg

jag stilbloggar igen, så här såg lilla e och jag ut idag när vi gav oss iväg:

jag har vita keds från öööööhhh... gissa själv, grå tights och jeanskjol h&m, randig topp från benetton och kapp-jack-kofta från den udda molly.... och väska (på bordet) från ceannis. jag har dessutom på mig något helt magiskt (som dessvärre inte syns) ..... nämligen linne från customized for the crowd. sitter bra på ogravida såväl som på en tingeling i vecka 40+, one size fits all minsann, helt magiskt och inte är de tokdyra heller. lilla e har byxor och hoodie från polarn, ärvda randiga strumpor och liten nuttymössa från ej sikke lej. i bakgrunden kan man skåda en ganska rörig blogg/kontorshörna... och märk väl att lilla e liksom hjälper mig att dölja postgravid magen ... snällt av henne, flickebarnet.

sista svängen...

...till föräldrahemmet och jag följer inte med. med feberbebis drar man sig lite för att åka bil i 3 timmar och sedan spendera natten ensam på ett ställe där det är 10 mil till närmsta barnläkare. inte har vi börjat med flaska heller, så jag blir här med feberbebis, löptik och understimulerad 21/2 åring. herr t drar med bilen och kommer tillbaks på lördag med ett gäng möbler (och kanske lite smuggelsprit).

det här med möbler bekymrar mig lite. vi bor alltså i en lägenhet, jättefin på 150 kvm i en gammal träkåk, men ... die grosse Aber ... vi har tre rum. och en jättehall visserligen. och visst, visst stora rum är det men det hade suttit fint med två rum till att stoppa undan möbler och barn i. nåja, lyxproblem egentligen, eget hus hägrar vid horisonten.

det hemska är ju att jag inte kommer tillbaka till föräldrahemmet någonsin mer.

å ena sidan kändes det som sista gången när jag var där för ett par veckor sedan, huset hade liksom blivit något annat med kartonger överallt och utplockade grejjer. mycket av sakerna finns ju dessutom här redan. men det är något ändå med att åka vägen hem, vägen som alltid har lett hem. att åka till det som alltid, alltid funnits där och varit odiskutabelt tryggt. sista året även utan någon förälder i, men huset har liksom förkroppsligat lite av det som försvann med föräldrarna. det är Sorgligt, jag är Berörd.

jag säger hej då härifrån, från cyberspejs: hej då huset och tack så mycket...