ett efterlängtat inlägg

dvs. ett inlägg jag har längtat efter att få skriva, helt sedan augusti i fjol. när det blev klart med herr t´s jobb i lärdomsstaden. han sökte för mer än ett år sedan och det blev som sagt klart efter sommaren. när han ringde mig på jobbet och sa att det var ordnat och att vi skulle få flytta hem la jag ner huvudet och storgrät av lättnad rätt i tangentbordet, till min kära vitryska kollegas förskräckelse.

inte för att norge var så hemskt. alls inte så, utan för att jag aldrig kände mig hemma, kanske berodde det på att jag visste att vistelsen var tillfällig, men inte hur tillfällig. norge blev varken det ena eller det andra för mig. kanske för att jag strax efter att vi flyttat till norge förlorade min pappa och blev helt föräldralös. kanske för att barndomshemmet skulle säljas och alla band till mina rötter klippas av. lärdomsstaden blev då till det som jag kallade hem och norge var mer platsen där jag bodde. exilen.

så var det för mig. dessvärre var det inte så för mina barn. jag säger dessvärre för när jag var gladde mig åt att få flytta hem igen, så skulle de flytta ifrån allt de kände till. norge utgjorde ju hela det medvetna livet både för s och lilla e. bestvenner, barnehagar, parken, lägenheten allt som fyllde deras vardag var ju norskt.

jag har dåligt samvete över det och det kommer jag att ha. länge.

men.

vad som stod på den nästintill oöverstigliga att göra/ordna listan i augusti 2009 var följande:

hus i eller runt lärdomsstaden

svensk bil (evt. x 2)

två dagisplatser (helst på samma dagis)

jobb till mig

och sist men inte minst. allt skulle klaffa tidsmässigt. och helst geografiskt. så jag skulle slippa bo kvar i norge och jobba medan jag sökte jobb i sverige. eller slippa pendla långt varje dag.

och nu, fem månader senare, när jag sitter i vårt nya hus, med flickorna på samma dagis, herr t på jobbet och snart ska ta bil ett för att hämta ut bil två och sedan ha ett möte med min nya arbetsgivare i lärdomsstaden. jammen då känns det ganska fett faktiskt.

grattis till oss för att vi klarade det.