...till föräldrahemmet och jag följer inte med. med feberbebis drar man sig lite för att åka bil i 3 timmar och sedan spendera natten ensam på ett ställe där det är 10 mil till närmsta barnläkare. inte har vi börjat med flaska heller, så jag blir här med feberbebis, löptik och understimulerad 21/2 åring. herr t drar med bilen och kommer tillbaks på lördag med ett gäng möbler (och kanske lite smuggelsprit).
det här med möbler bekymrar mig lite. vi bor alltså i en lägenhet, jättefin på 150 kvm i en gammal träkåk, men ... die grosse Aber ... vi har tre rum. och en jättehall visserligen. och visst, visst stora rum är det men det hade suttit fint med två rum till att stoppa undan möbler och barn i. nåja, lyxproblem egentligen, eget hus hägrar vid horisonten.
det hemska är ju att jag inte kommer tillbaka till föräldrahemmet någonsin mer.
å ena sidan kändes det som sista gången när jag var där för ett par veckor sedan, huset hade liksom blivit något annat med kartonger överallt och utplockade grejjer. mycket av sakerna finns ju dessutom här redan. men det är något ändå med att åka vägen hem, vägen som alltid har lett hem. att åka till det som alltid, alltid funnits där och varit odiskutabelt tryggt. sista året även utan någon förälder i, men huset har liksom förkroppsligat lite av det som försvann med föräldrarna. det är Sorgligt, jag är Berörd.
jag säger hej då härifrån, från cyberspejs: hej då huset och tack så mycket...
2 kommentarer:
vad sorgligt och märkligt... kram på er!
känns jättekonstigt, men det är livets gång. vi tittar efter eget hus i sverige redan, det hjälper lite. kram
Skicka en kommentar